Jag tänkte, men man ska kanske inte tänka så mycket...
Jag hade tänkt komma hem ikväll och berätta om teatern jag sett. Jag skulle ha gått och sett en pjäs om Annika Östbergs liv i ett amerikanskt fängelse på Magnolia teatern men hann inte. Jag väntade på en buss, som inte dök upp. Nästa buss kom inte heller, utan först den tredje bussen. Det vill säga 24 min efter att buss 1 skulle ha kommit. Jag kom till solna centrum och när jag är vid spärrarna ser jag att det står "kungsträdgården 6 vagnar". Jag sprang ner till tunnelbanan och precis när jag kommit ner ser jag hur den åker iväg. Jippi, åtta minuter till nästa! klockan var 20 i 7 och vi skulle träffas kvart i. Jag insåg att det var alldeles för sent och att det var bättre att vända hem. Tårarna började nästan att rinna, så irriterad var jag. Jag gråter aldrig! Jag var sur och irriterad och gick hem. Det fanns inte en chans att jag skulle sätta mig på en buss just då.
Det är egentligen inte långt hem till mig. Det tog trettio minuter att gå hela vägen och det var skönt! Jag hade planerat att gå till gymmet i eftermiddags men orkade inte gå dit så det var bra att jag tog en promenad.
